Jag visste inte att man kunde känna såhär? En blick och jag blir nervös, ett leende och det känns som om jag kommer att svimma, ett ord och jag blir stum! Han gör mej nervös, han gör mej glad, på de sätt som ingen annan kan göra! "A" säger att han gillar mej med, hon har till och med sagt till mej varför hon vet de... Men jag kan inte tro henne... Förhoppningar kan förstöra en... Men innerst inne så har jag förhoppningar med! De har alla!
En bra vän sa en gång "fight for who you like" och jag tror att de är min tur att börja föröka att få han till att bli min.

-ThaatGurl

Idag var de inte så farligt som jag trodde de skulle vara! Visst, jag gick runt själv, pratade knappt med någon, musik i öronen, ingen märkte mej. Det var ganska skönt ändå... Att alltid vara i mitten av allting är inte alltid de bästa... Så det var ganska skönt att vara ensam! Men det som störde mej mest var väll att hon(ex bästavän, kommer att börja kalla henne för E) sa till en lärare att vi skulle prata... Under lektions tid såklart... Så vi fick gå in i ett litet grupprum... (Läraren fick tvinga mej dit) men när vi väll satt där så sa vi ingenting... Men det är som det är.

Som jag sa.. Dagen var helt okej, den värsta biten var väll att jag skulle få gå in i matsalen själv... Men jag valde att inte äta idag... Väldigt dumt av mej.. Jag vet, men jag har aldrig varit själv förut, första gången för allting huh? Men jag kände a lot of pressure... Jag klarade inte av att gå in i matsalen, sitta själv, äta själv... Det är inte jag... Jag skulle tycka de var pinsamt... Men som tur är så har jag pratat med mamma om att byta skola... Hon sa nej först... Men jag antar att hon gav upp... Att tjata kan hjälpa ibland... Vi ska prata om det ikväll... Vi får väl se vad som händer sen ;)

-ThaatGurl

Man vet inte om man har blivit lurad eller inte tills det händer. Det spelar ingen roll vad det handlar om, spel? Sport? Vänner? Det spelar ingen roll, men i mitt fall så är det om vänner! 

Jag trodde att mitt "puzzel" hade lagt sej, att allt hade ordnat sej, men oj vad jag hade fel. En sekund var allting helt fine, men sen så förstördes allt... Var det mitt fel? Hennes fel? Bådas? Jag vet inte.

Jag drack öl... Jag menar, vem gör inte det i min ålder? Alla testar någon gång... Och jag råkade att testa när hon var med. Det var folk öl, inte så farligt! Men hon brydde sej inte ett piss... Hon sa: "Visst alla smakar någon gång! Men drick en gång till när jag är med så tar jag avstånd!" Jag sa sanningen... Jag sa att jag förmoldigen kommer att göra det när hon är med, vi är, var bästa vänner, klart jag skulle ha gjort det runt henne liksom. Så jag sa hejdå! Vi har pratat lite efter de... Det var i fredags... en typical drick kväll... Klart jag smakar om någon erbjuder, jag måste smaka nån gång... Jag bestämde att det skulle vara kvällen jag skulle smaka. Hon sa: " Jag vet inte hurdan du blir när du är full, så jag tar avstånd!"

Hon skaffade en pojkvän (sin bästa vän) hon glömde bort mej totallt när hon var med honom, men när vi va så var han allt hon tänke på. Hon slutade att skriva med mej, jag var bort glömd. Hon glömde bort våra planer och var med honom istället. Jag satte ner foten och sa att det får räcka. Jag sa: "Du glömmer bort mej, du glömmer bort våra planer som du själv har bestämt, du kan inte ens slå en signal, ett sms?" Och som nästan alla skyller på... "Jag hade inget batteri!" Jag måste säga att det var nästan roligt.. Jag sa att det var bullshit, jag sa att hon kunde ha skrivit till mej en timme tidigare när hon hade filmat sin pojkvän och lagt ut på internet. Efter det så svarade hon inte, såklart så finns det mycket mer emellan de, men tro mej, det kommer att bli en roman av bara meddelandena. 

Jag trodde att hon skulle skriva till mej, prata med mej, be om ursäkt, men det gjorde hon inte. Jag antar att hon vet att jag har rätt.. Det har varit plågsamt som f*n att inte snacka med henne, helt förjävligt! Men det visar bara hur mycket hon brydde sej. Inte ens försöka att lösa det med mej? Men det finns en fråga som jag har gått runt och tänkt på...

Varför stanna kvar när det inte finns något att stanna för?